måndag 13 januari 2014

Toppar och dalar

Denna helg har vart innehållsrik, minst sagt.
Vi bestämde oss för att åka upp till Åre över helgen för att träffa min moster, det var jag, mamma och Andreas som skulle bila dit på fredag kväll/natt och sedan åka hem igen på söndag eftermiddag/natt. Om man tar lite pauser osv på vägen och med tanke på väglaget så tar det ca 12 timmar - enkel väg.
Barnvakt var fixad och för första gången skulle Felix bli passad en längre stund - och dessutom över natten. Vi var fruktansvärt nervösa både jag och Andreas men hade inställningen att detta skulle gå bra. Farfar skulle passa och han känner Felix. Sålänge vi berättar/skriver ner allt precis som det är, vad som är viktigt och vad han ska hålla extra koll på så löser det sig. Och om han undrar något är det bara att ringa.
Så på fredagen gav vi oss iväg, nervösa men samtidigt väldigt glada över att få åka och hälsa på min älskade moster. Bilresan gick bra trots snöoväder och halka. Men när vi hade ungefär 2 h kvar till Åre ringer farfar och är väldigt skärrad (vi är nu 10 h hemifrån), Felix hade satt i halsen vid frukosten och farfar tyckte han uppträdde lite underligt efteråt. Var slö och inte alls samma glada lilla kille. Eftersom Felix ofta sätter i halsen och det brukar gå bra bestämde vi oss för att han skulle avvakta lite, Felix kanske mest blev rädd av händelsen. Om Felix fortsatte att bete sig underligt skulle han åka in för kontroll lite senare.
Det gick kanske en halvtimme innan vi fick ett nytt samtal av en farfar som var nära panik, Felix hade troligtvis fått ett epilepsianfall och hade kollapsat/slutat andas rätt som det var. Farfar hade fått igång honom igen och Felix var både rädd och ledsen. Under tiden Andreas och Rolf (farfar) pratade så kom ytterligare ett anfall, Felix ögon "försvinner" och han klappar ihop och slutar andas. Nu är det bråttom! Medan farfar tar hand om Felix ringer jag efter en ambulans, jag berättar fort att jag ringer för min son som fått ett kraftigt ep anfall och slutar andas pga det, berättar vart vi bor och hon i andra änden av luren rabblar upp någon adress uppe i Jämtland! Shit, jag är ju inte hemma och har ju naturligtvis blivit kopplad till larmcentralen här uppe! Får förklara läget snabbt och att vi bor i Vänersborgs kommun och att närmsta sjukhus är Näl. Hon larmar prio 1 larm och kontrollerar adressen en extra gång, under tiden får Felix ett antal anfall och man hör tydligt varje gång han tystnar och blir lika lättad när man sedan hör hur han skriker igen. Vi är livrädda och har aldrig känt oss så maktlösa, det vi fruktat mest har precis hänt och farfar står där ensam med Felix och 2 av hans syskon (och dessutom med en ny sorts anfall som vi inte känner igen sen tidigare). Vi hör hur Felix emellanåt skriker efter mamma och pappa och det skär något fruktansvärt i hjärtat. Hur tänkte vi när vi åkte ifrån honom?
Just då är all glädje vi känt över att komma iväg som bortblåst. Vi är bara så fruktansvärt bekymrade för vår lilla älskling.
Farfar säger flera gånger hur han slutar andas och att det är bråttom, de måste komma nu! Han gör allt han kan för att hålla liv i Felix och försöker samtidigt att behålla lugnet själv (vilket inte är speciellt lätt i dessa lägen, vilket jag är väl medveten om)
Efter en stund (som vi naturligtvis tycker är en evighet) kommer ambulansen fram och farmor är också påväg till storasyskonen. Nu har iaf anfallen lugnat sig något och innan vi lägger på får jag prata med en ambulans ssk, berättar om Felix bakgrund, medicinering osv.
Känns något lugnare nu när man vet att han är påväg till sjukhus. Vi funderar över om vi ska vända hem direkt men bestämmer oss för att åka till moster nu när vi är så fruktansvärt nära. Felix är i rätt händer och vi kan inte göra mer för honom i bilen än vi gör i Åre. 
Stannar över dagen och åker sedan hem på natten igen. Fruktansvärt trötta var vi men helt sjuka av oro över vår lillkille. 
Och är så glad över att vi tog beslutet att åka till Åre, om så för en något snabb visit, för det var hur mysigt som helst och jag har saknat min moster och min mamma sin syster. Något besvikna samtidigt över att det inte blev en längre påhälsning än så, men ingen kunde ha förutsett det som hände. Vi kom iaf dit och fick krama om henne :)
 Felix blev kvar över natten på avd 23 (efter mitt tjat med en läkare över telefon) och kom hem dagen därpå när vi hunnit hem och fått prata med ansvarig läkare. Det var inte riktigt samma kille som vi lämnade, han var trött och väldigt blek. Under tiden vi väntade på läkaren fick han ett anfall till, men mildare och han slutade aldrig andas. Tack o lov! 
Nu är vi hemma med vår älskling igen och allt är åter som det bör vara. Anfallen har lugnat ner sig och Felix får mer medicin som verkar ha hjälpt bra. Men vi vågar inte släppa honom med blicken en sekund. Nu hoppas vi än mer på att assistansen snart ska vara färdigutredd och att det blir positiva besked, vi behöver verkligen hjälp! (Och det är svårt att erkänna när det gäller ens egna barn)

Ett jättetack till farfar som gjorde allt han kunde när Felix blev dålig och var med honom på sjukhuset när det behövdes som mest <3

Och tack till moster som förstod hur jobbigt det var för oss som föräldrar och som hjälpte till att få tag i läkaren på avd 23. Även om det inte blev som det var tänkt är jag glad att vi träffades och nu längtar vi tills ni kommer ner till Fjällbacka i sommar igen <3

2 kommentarer:

  1. Detta lät inget vidare alls. Måste vara jobbigt att det råkade hända just när ni va iväg. Både för er och farfar. Men det var ju tur i oturen att det var en välbekant person som hade barnen tänk om det varit en lite mer främmande person. Man hade ju aldrig vågat åka hemmifrån igen utan barn iallafall inte jag hihi. Hoppas det iallafall är bra med er nu och jul å nyår va bra. Själv jobbade jag hela jul å nyår.

    SvaraRadera
  2. Tur att det gick bra men usch.. Det är en sådan upplevelse ingen förälder vill uppleva.

    SvaraRadera