söndag 29 juni 2014

Sorg

Känns som man lever i en dröm för tillfället, allt känns så overkligt.
Min pappa somnade stilla in den 29 juni - och jag kommer sakna dig tills vi möts igen. Allt har gått så fort och anledningen till att du togs ifrån oss känns så osannolik. En på miljonen, du är minst sagt unik. Jag önskar bara att det vore unik på ett annat sätt än det här.
Hela familjens/släktens tillvaro har vänts upp och ner, det blir aldrig som det en gång var. En massa frågor som snurrar runt, som för tillfället inte har några svar.

Och mitt upp i allt detta finns min familj,  så tacksam att jag har er! Mina underbara barn och min älskade Andreas ♡ För att inte tala om min mamma, bror, småsyskon, Helene, Irene och resten av släkten! Tack för att just ni är ni! ♡
och alla fina vänner också, tack för omtanken ni ger ♡

torsdag 29 maj 2014

Vardagsliv

Måste säga att vardagen flyter på ganska bra, trots att man blivit tvillingmorsa för andra gången :) eller också har jag fått två väldigt snälla tjejer ;)
För deras del handlar det mest om mat, bajsa och sova nu..och mysa med mamma och pappa såklart :)
Imorgon är de redan 1 månad gamla, dagarna bara springer förbi! (Eller 37+2, för egentligen skulle de fortfarande bo kvar i min mage)
Fyllt i papperna på barnförsäkring också,  man lär sig av sina misstag. Tips från coachen: fyll i och skicka in papper på försäkring så fort det bara går! Vi väntade för länge med Felix papper när han föddes, sen kom problemen med magen och redan då var det omöjligt att försäkra honom. Vi var tvungna att få reda på varför magen krånglade och som de flesta vet dröjde det ca 1 år innan vi fick svar på den frågan. Nu är den enda försäkring han har olycksfall och det känns inget vidare...men det är också den enda försäkringen de låter oss teckna.

Äsch, nog om detta. Positiva nyheter, impulsköpte stooor kyl o frys idag. Det behövs när man har 6 hungriga barn kan jag lova!  Slut på småhandlandet ;) helt plötsligt behöver vi inte tänka på att grejerna ska få plats :)

lördag 24 maj 2014

Återigen toppar och dalar

Det har vart mycket negativa besked och liknande det sista, samtidigt som vi fått uppleva den största glädjen man kan i livet. Vi har blivit mamma och pappa igen, för femte och sjätte gången. Till två små underbara tjejer, Meja och Tilda. ♡
Tyvärr är väl allt inte så rosenskimrande som man skulle önska som nybliven mamma, min moster gick bort i cancer för inte så länge sen och (enligt mig) så stod hon mig nära - var lite som en extra mamma, hon fanns alltid där - bara ett telefonsamtal bort.

Inte nog med det så har en person som står mig minst lika nära drabbats av skitsjukdomen cancer. (De som känner mig och min familj vet vem jag menar, ni andra får stå som frågetecken. Så har jag inte "hängt ut" någon som kanske inte vill i bloggen)

Just nu känns det lite som jag smittar folk med cancer, känns som alla de som står mig nära drabbas av skiten. Tillomed min älskade vovve verkar ha drabbats, hudcancer misstänks i hans fall. Ska operera bort en knöl som sedan ska analyseras för att se om det är godartat eller inte. Är väl ett mindre problem just nu om man ser till omständigheterna men han är trots allt en familjemedlem så jag hoppas ni håller tummarna för honom (också).

(Kan ju inte undgå att oroa sig för sina barns skull heller, känns inte som att det är de bästa generna man bär på - med tanke på hur många i min släkt som gått bort/drabbats av cancer.)

Men mitt i allt elände är jag så tacksam att jag har min underbara familj, det är ni som gör att man tar sig upp på morgonen och får mig att le trots att livet är orättvist. Jag älskar er! ♡ till månen och tillbaka och lite till.

söndag 20 april 2014

Förberedelser

Tänk att allt äntligen börjar ordna upp sig :)
Felix har fått en assistent som jobbar mån-fredag 8-16, Theodors rum är färdigt, de mesta är färdigt inför småtjejernas ankomst - sängar,  vagn, bilskydd, babynest,  skötbord osv :) är väl bara lite babykläder till som fattas...
På torsdag ska vi ha bostadsanpassningsmöte och hoppas på positiva besked,  kan inte beskriva med ord hur skönt det hade vart med ett hus som fungerar för Felix :) saker som vi "friska, normalstörda" (eller vad man nu föredrar att kalla det) tar för givet blir ett helt företag med vår lille kille, en sån simpel sak som att tvätta händerna tex.

Och nu det sista har det vart så mycket negativa besked/saker som hänt så man tycker att det är dags för något positivt ;) håll tummarna för oss!  :)

torsdag 13 februari 2014

Sorg

När livet är orättvist är jag tacksam att jag har min underbara familj.
Vila i frid älskade du <3

(Och fuck cancer!)

onsdag 15 januari 2014

Rädsla

Rädd för att somna.
Rädd för att vakna och du inte längre finns där, att du slutat andas när jag råkat slumra till - när tröttheten tar över.
Försöker lyssna till varje andetag och blir lika panikslagen varje gång jag inget hör.

Hoppet på att vi kommer få hjälp, iaf nattetid av assistans. Tryggheten i att veta att någon ser till dig. Kanske man kan sova lite bättre då, kanske inte.

Jag kan inte hjälpa att jag ständigt ställer mig frågan - varför just du min lilla älskling, varför just du?

måndag 13 januari 2014

Toppar och dalar

Denna helg har vart innehållsrik, minst sagt.
Vi bestämde oss för att åka upp till Åre över helgen för att träffa min moster, det var jag, mamma och Andreas som skulle bila dit på fredag kväll/natt och sedan åka hem igen på söndag eftermiddag/natt. Om man tar lite pauser osv på vägen och med tanke på väglaget så tar det ca 12 timmar - enkel väg.
Barnvakt var fixad och för första gången skulle Felix bli passad en längre stund - och dessutom över natten. Vi var fruktansvärt nervösa både jag och Andreas men hade inställningen att detta skulle gå bra. Farfar skulle passa och han känner Felix. Sålänge vi berättar/skriver ner allt precis som det är, vad som är viktigt och vad han ska hålla extra koll på så löser det sig. Och om han undrar något är det bara att ringa.
Så på fredagen gav vi oss iväg, nervösa men samtidigt väldigt glada över att få åka och hälsa på min älskade moster. Bilresan gick bra trots snöoväder och halka. Men när vi hade ungefär 2 h kvar till Åre ringer farfar och är väldigt skärrad (vi är nu 10 h hemifrån), Felix hade satt i halsen vid frukosten och farfar tyckte han uppträdde lite underligt efteråt. Var slö och inte alls samma glada lilla kille. Eftersom Felix ofta sätter i halsen och det brukar gå bra bestämde vi oss för att han skulle avvakta lite, Felix kanske mest blev rädd av händelsen. Om Felix fortsatte att bete sig underligt skulle han åka in för kontroll lite senare.
Det gick kanske en halvtimme innan vi fick ett nytt samtal av en farfar som var nära panik, Felix hade troligtvis fått ett epilepsianfall och hade kollapsat/slutat andas rätt som det var. Farfar hade fått igång honom igen och Felix var både rädd och ledsen. Under tiden Andreas och Rolf (farfar) pratade så kom ytterligare ett anfall, Felix ögon "försvinner" och han klappar ihop och slutar andas. Nu är det bråttom! Medan farfar tar hand om Felix ringer jag efter en ambulans, jag berättar fort att jag ringer för min son som fått ett kraftigt ep anfall och slutar andas pga det, berättar vart vi bor och hon i andra änden av luren rabblar upp någon adress uppe i Jämtland! Shit, jag är ju inte hemma och har ju naturligtvis blivit kopplad till larmcentralen här uppe! Får förklara läget snabbt och att vi bor i Vänersborgs kommun och att närmsta sjukhus är Näl. Hon larmar prio 1 larm och kontrollerar adressen en extra gång, under tiden får Felix ett antal anfall och man hör tydligt varje gång han tystnar och blir lika lättad när man sedan hör hur han skriker igen. Vi är livrädda och har aldrig känt oss så maktlösa, det vi fruktat mest har precis hänt och farfar står där ensam med Felix och 2 av hans syskon (och dessutom med en ny sorts anfall som vi inte känner igen sen tidigare). Vi hör hur Felix emellanåt skriker efter mamma och pappa och det skär något fruktansvärt i hjärtat. Hur tänkte vi när vi åkte ifrån honom?
Just då är all glädje vi känt över att komma iväg som bortblåst. Vi är bara så fruktansvärt bekymrade för vår lilla älskling.
Farfar säger flera gånger hur han slutar andas och att det är bråttom, de måste komma nu! Han gör allt han kan för att hålla liv i Felix och försöker samtidigt att behålla lugnet själv (vilket inte är speciellt lätt i dessa lägen, vilket jag är väl medveten om)
Efter en stund (som vi naturligtvis tycker är en evighet) kommer ambulansen fram och farmor är också påväg till storasyskonen. Nu har iaf anfallen lugnat sig något och innan vi lägger på får jag prata med en ambulans ssk, berättar om Felix bakgrund, medicinering osv.
Känns något lugnare nu när man vet att han är påväg till sjukhus. Vi funderar över om vi ska vända hem direkt men bestämmer oss för att åka till moster nu när vi är så fruktansvärt nära. Felix är i rätt händer och vi kan inte göra mer för honom i bilen än vi gör i Åre. 
Stannar över dagen och åker sedan hem på natten igen. Fruktansvärt trötta var vi men helt sjuka av oro över vår lillkille. 
Och är så glad över att vi tog beslutet att åka till Åre, om så för en något snabb visit, för det var hur mysigt som helst och jag har saknat min moster och min mamma sin syster. Något besvikna samtidigt över att det inte blev en längre påhälsning än så, men ingen kunde ha förutsett det som hände. Vi kom iaf dit och fick krama om henne :)
 Felix blev kvar över natten på avd 23 (efter mitt tjat med en läkare över telefon) och kom hem dagen därpå när vi hunnit hem och fått prata med ansvarig läkare. Det var inte riktigt samma kille som vi lämnade, han var trött och väldigt blek. Under tiden vi väntade på läkaren fick han ett anfall till, men mildare och han slutade aldrig andas. Tack o lov! 
Nu är vi hemma med vår älskling igen och allt är åter som det bör vara. Anfallen har lugnat ner sig och Felix får mer medicin som verkar ha hjälpt bra. Men vi vågar inte släppa honom med blicken en sekund. Nu hoppas vi än mer på att assistansen snart ska vara färdigutredd och att det blir positiva besked, vi behöver verkligen hjälp! (Och det är svårt att erkänna när det gäller ens egna barn)

Ett jättetack till farfar som gjorde allt han kunde när Felix blev dålig och var med honom på sjukhuset när det behövdes som mest <3

Och tack till moster som förstod hur jobbigt det var för oss som föräldrar och som hjälpte till att få tag i läkaren på avd 23. Även om det inte blev som det var tänkt är jag glad att vi träffades och nu längtar vi tills ni kommer ner till Fjällbacka i sommar igen <3