söndag 7 april 2013

Theodor och Sagas förlossning

En varm och solig sommardag sex dagar före beräknad förlossning var Alvas mormor hemma hos oss. Jag hade inte känt något mer än lite småmolande värk och en slags tyngdkänsla, när min mamma påpekade att jag gick konstigt. Hon tyckte jag skulle ringa förlossningen och rådfråga eftersom jag väntade tvillingar. Sagt och gjort, någon timme senare var vi där. Det visade sig att jag var öppen 4 cm och blev kvar över natten för att se om värkarna skulle komma igång. Inget större hände och jag hade fortfarande inte ont dagen efter,men var nu öppen 6 cm. Det beslutades att förlossningen skulle sättas igång och de tog därför hål på hinnorna. När vattnet gått ökade värkarna på sig och jag fick börja används mig utav lustgas, då var väl klockan runt 13- tiden.
Jag öppnade mig som jag skulle, det var först vid 8 cm det började göra ont. Då ökade nya barnmorskan (de hade skiftbyte) på lustgasen och det blev för mycket för mig. Jag minns att jag hörde ett kraftigt surrande från maskinen som avläser barnens hjärtljud, kraften på värkarna osv. Sen försvann allas röster i rummet, det blev alldeles ljust och tyst. All smärta var som bortblåst. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så skönt. Sen hörde jag någonstans långt bort "lina, lina! Nu måste du andas lina!" jag rycktes tillbaks till verkligheten, ni vet, sådär som man ser i filmer ibland, som om man betraktar sin egen kropp och sen slungas man tillbaka. (om nu någon förstår hur jag menar)
När jag vaknade låg jag ner i sängen, innan hade jag vart ståendes bredvid sängen. De hade tydligen fått fånga upp mig när jag tuppade av och lagt upp mig i sängen. Hur nu de hade lyckats med det, med tanke på vikt och bebisar i magen ;)
Efteråt spydde jag floder, usch! Det är tydligen vanligt om man fått i sig för mycket lustgas.
När jag kände mig lite bättre var det dags att ställa sig upp en stund igen för att skynda på förlossningsarbetet. Minns att det inte dröjde sålänge förrän jag kände att jag ville börja ta i och krysta. Dags att krångla sig tillbaka upp i sängen och det visade sig att det var dags för bebis nr 1 att se dagens ljus :)
Under tiden jag födde Theodor var min läkare (på spec.mvc) tvungen att hålla bebis nr 2 med händerna på magen för att undvika att den skulle vända sig i magen. (båda låg med huvudet neråt, därför var en vaginal förlossning möjlig)
Som jag minns det tog det väl 30-60 minuter från första krystvärken till dess att Theodor är född. Det var en befrielse att få börja krysta och jag upplevde det som att smärtorna försvann. Nu skulle vi äntligen få träffa våra underverk för första gången :)
Mina värkar hade minskat i styrka efter första barnet och därför behövde jag lite värkstimulerande så kroppen orkade med ansträngningen att föda ett barn till. Saga föddes på bara några få värkar, Theodor hade redan "banat väg". Tror det skiljer 23 minuter mellan dem.
Båda två skrek direkt och var hur pigga som helst. Barnteamet som stod redo utanför dörren behövde inte längre stå kvar i beredskap och vi kunde nu njuta av våra underverk.
Dagen efter förlossningen var Saga oroväckande trött och skakig. Vi blev inlagda på neo, hon hade väldigt lågt blodsocker och orkade inte äta själv. Därför fick vi sondmata henne ett tag så hon skulle klara av att äta själv och gå upp lite i vikt innan vi fick åka hem. Trots att det bara handlade om 10 dagar minns jag att det var en jobbig period, man visste inte hur länge man skulle bli kvar och samtidigt hade man en viss oro för Saga. Saknaden efter Alva var enorm, hade som mest vart ifrån henne i ett dygn tidigare. Man var väl ganska känslig som nybliven mamma och det gjorde väl inte saken bättre. Men efter tio dagar var Saga såpass pigg att det var dags för hemgång, dock med flaskmatning istället för amning som det var tänkt från början..men vi var glada att få komma hem med våra småttingar :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar